Klopelo
24 arvosteluaAnsiomitalit
Blogi
Arvostelut (24)
Nämä arvostelut eivät vaikuta keskiarvoihin
Delimat åt lunchgästen.
Östra Medelhavets mat är nu poppis i vår stad – både i israelisk och libanesisk tappning. Det är glädjande att de flesta som hakat på trenden dessutom håller god kvalitet, och Zaafran är inte ett undantag.
Min lunch bestod av falafel, israelisk couscous, stekta äggplantor och äggplanta i tomatsås. Pita och hummus därtill, men de kan jag inte säga att var exceptionella, bra men inte bäst. Falafeln var lite degig, klart annorlunda än t.ex. Fafa's spröda bullar. Var inte helt övertygad, men de gjorde nog sin grej vid sidan om de verkligt smakliga äggplantorna. Couscous med stora gryn var en ny bekantskap, inte dåligt men lite slibbigare än annars. Men åter igen, smaken klart godkänt. I skrivande stund sitter jag med en mycket behaglig eftersmak i munnen.
Miljön däremot är rätt så trist, några träbord och butikshyllor runtomkring. Glasvitrinerna med lunchen var dock riktigt aptitretande. Servicen saklig och vänlig. Men som lunchgäst förvantade jag mig väl inte Levantens mystik utan hedeligt krubb. Mission accomplished.
Putte kan sin pizza.
De gånger jag har ätit på Putte's har jag inte blivit besviken en enda gång. De flesta gånger har jag ätit en Margherita som nog levererat men inte heller varit det minnesvärdaste.
Själva pizzadegen är bra, kanske lite väl salt, men bland de bättre. Såsen och osten får klart godkänt, och pizzan är just lagom gräddad. Det är egentligen i finishen något saknas: några trötta basilikablad räcker liksom inte hemskt långt. Margheritan är kanske lite obarmhärtigare än andra mer "invecklade" pizzor på denna punkt.
Hursomhelt miljön diggar jag när musiken inte spelar för högt: det är passligt ruggigt, men hemtrevligt i glödlampornas mjuka sken. Servicen är vänlig men obefintlig, vi finnar har vant oss alltför lätt vid att stå och köa och betjäna oss själva. En fröjd i restaurangätandet är just att bli omhändertagen. Och a propos betjäning: obligatorisk garderobavgift med tillhörande "betjäning" av en bister(?) tamburmajor är inte värt namnet. Restauranggarderob finns på Sikala och Elite, där avigiften f.ö. samma 2,50.
Men ändå, in alles är Putte's ett trevligt och tryggt ställe att fly till när magen kurrar och rå havsvind pinar vår bleka huvudstad.
Nykomlingen börjar en smula skakigt. Jag tycker i allmänhet att beställandet av en Margherita är ett rätt bra "inträdesprov" när man tar sig an en ny pizzeria. Tyvärr bestod Alfons inte provet. Pizzadegen var för all del god (det verkar ju som om krögaren valt att satsa därpå med infotavlor och allt), men den var onödigt bullig och någon sprödhet kunde man inte just tala om. Trötta, vattniga vintertomater som garnityr och närmast total brist på smaker gjorde inte saken bättre. I ljuset av detta var 13 euro alldeles för mycket. Mitt sällskap åt en Alichino och den verkade vara av bättre virke. Miljön är okrusad men ändå gemytlig, serveringen likaså. Alfons är därmed värd en ny chans.
Rullakebab sviker aldrig. En maffig portion som är rätt så balanserad till konsistens och smak. Servicen är oftast rask och okonstlad. På ort och ställe äten får man dessutom av den goda såsen på sin kebab, plus att man ytterligare kan kröna verket med sriracha-sås. Lunchsalladen är verkligen ingen höjdare, men det finns också värre. Lokalen går efter bästa finländsk kebab-restaurangstradition och är ett saligt mischmasch av färger, betsat trä och småkonstiga tavlor. Det kan bero på vanan, men jag finner en viss trivsel i detta sammelsurium.
Ett helt eget koncept.
Alphyddans nykomling är en rätt egendomlig blandning av café och sushirestaurang. Sugen på kaffe stegade jag in, men slutade med att dricka kaffe och sedan äta sushi till lunch. Man får såväl capuccino och croissant som vanlig och vegetarisk sushi. Konceptet fungerar, tycker jag. Det är lite otypiskt men framställt med genuin vilja och stort hjärta
Ägaren har satsat på kvalitet och bakverken bakas om jag minns rätt av Frambois som levererar dem varje till stället varje dag. Kaffet är också av bättre sorten. Sushin smakar färskt och riset har en trevlig liten syrlighet.
Servicens vänlighet lämnar intet att önska, ägaren är mån om sina kunder och talas gärna vid med dem samt informerar om hur länge man får vänta etc. Det fanns blott två streck i marginalen: 1:o det tog alldeles fruktansvärt länge, en halv timme, innan jag fick min mat, vilket var i o f sig ok eftersom jag var inställd på att vänta men som väntetid på ett lunchställe var tiden alldeles för lång. 2:o det var svinkallt i lokalen. Dock hade ägaren beställt en värmeapparat som ännu inte anlänt.
Summa summarum: Live. Laugh. Love. lider av några barnsjukdomar i och med rätt långa väntetider. MEN. En kaffe med croissant till facilt pris samt sushi serverat med ett leende är alltid värt ett besök.
Söndagskaffe.
Det är något mycket rofyllt över Nuppu trots hysteriska Shaggy som strömmade ur högtalarna. Nuppu är ett ställe där det är skönt att fördriva tiden. Kaffet är gott och serveras till bordet med alla tillbehör och en liten konfekt. Vill man har mer ber man bara och serveras en påtår till samma pris. Så skall service på ett café funka!
Ciabattorna är väl ok, de har en trevlig hantverksmässig prägel i sin fyllning som dock inte riktigt matchas av att brödets kvalitet. Det är synd eftersom brödena då antagligen vore nära en fullträff.
Allt som allt är Nuppu ett behagligt ställe, prisena är kanske inte i det billigaste laget, men den goda servicen gör att man gärna betalar.
Korea house' lunch sviker aldrig. Kanske för att jag troget alltid ätit en bibimbap, en fräschare slags pyttipanna. Den räddar alltid en hungrig proletär och är ändå alltid pikolite olik, kanske p.g.a. att man själv rör i såsen. Undrar dock varför man alltid nuförtiden måste be om sojan skilt... Salladsbordet räddas av kimchin och varma potatissoppan. Teet som smakar popcorn är också ett litet bonus liksom att små minnesmärken från tiden då stället hette Savannah och inhyste bl.a. Henrik Tikkanen finns här och där.
När något donas själv märker man det nog.
Och i Lilla Jerusalem var heimlaga-attityden till fördel, falafeln smakar bra falafel. Käkade ett falafel-pitabröd och smakerna var på sin plats, surkålen gav en en passlig syrlighet och käket hade en egen karaktär.
Jämfört med t.ex. Fafa's skulle jag säga att Fafa's falafel är piku-lilla-snäppet bättre, men att Lilla Jerusalem har en egen karaktär som de inte alls skall skämmas över utan fortsätta på sin valda bana. Plus dessutom för oliverna och jalapenon som följde med i mitt medtagna paket.
Lokalen var faktiskt hemskt liten och inte direkt någon man gärna fördriver tiden i, men folket i bakom disken hjärtligt och vänt skränande arab-pop gjorde atmosfären rikitgt, ja, autentisk. Portionen var också hederligt tilltagen så nog åt man sig mätt.
Skall återvända och då ta mig an kötträtterna som tydligen bland recensionerna delat åsikterna.
Uppför väggen går en gädda .
.. och in i hamburgaren landar den. Fyndigt och fungerade hyfsat bra faktiskt att ha en biff av gädda. Konsistensen var ändå lite mystisk, men när man väl kommit över denna misstänksamhet var biffen i riktigt passlig kontrast med kålsalladen och majonnäsen. Något som jag inte riktigt begriper är att nog dona fina hamburgarbröd men inte orka kosta på sig hemlagade franskisar. I varje fall helt värt att testa.
Servicen var kanske en aning långsam men saklig på ett vänligt sätt. Plus för dämpad belysning och frånvaron av bakgrundsmusik.
Egendomligt och mysigt, men mindre strålande håvor.
Den gröna stoltrion utanför är inbjudande och man får genast en hemtrevlig känsla när man stegar in. Nästan som om man kom bjuden. Den hoprafsade "härifrån och därifrån" dekoren och servisen bidrar till gemytet.
Det stora menet var café-artiklarna: kaffet var just och just drickbart, det hade säkerligen stått en god stund; bullan var självgjord och säkert god som nybakad, men denna upptinade frysversion liknade mer en tavelsvamp än en bakelse. Det kan ju bero på tidpunkten - strax efter midsommar att kvaliteten sviktade, så ett ytterligare besök kanske krävs för rättvis bedömning.