Finsmakaren

Fint med en restaurang som är öppen mellan jul och nyår! Juuri förtjänar en extra applåd bara för det.

Det började inte så bra. Vi satt i evigheter med en dryckeslista som vi inte kunde beställa något ifrån eftersom vi inte hade sett till någon meny och ilskan bara steg. Tanken var väl att vi skulle beställa aperitif men det ville vi inte. Jag är uppriktigt intresserad av vin, men klarar inte av att dricka mycket och blir då tvungen att välja mellan att satsa på aperitif (ofta urtråkiga alternativ) eller mat- och efterrättsvin (mycket mer intressant att botanisera i). Jag skulle uppriktigt önska att det fanns restauranger som inte tvingade alla kunder in i samma fålla.

Till slut fick vi ändå beställa mat. Vi valde en meny med sex olika sapas till förrätt. Alla fick klart godkänt, och varierade från okej till wow! Till huvudrätt åt vi Ahvenanmaan taimenta, graavitaimen-makaronilaatikkoa ja keltajuurta. Fisken var god, perfekt stekt, variationerna på gulbetan spännande. Makaronilådan skulle jag beskriva som ”intressant”, något som det var kul att smaka på men inte precis något jag vill ha igen. Men modigt av Juuri att servera den. Till efterrätt åt vi mustaherukkafransipaania, herukanlehtisorbettia ja mantelimarenkia. Kändes fräscht med svarta vinbär mitt i vintern, och gott var det.

För att återgå till dryckerna: Vi testade cider från Sveaborg. Trevligt med ett lokalt alternativ, även om den inte visade sig vara så god som vi hade hoppats på. Tog ett glas rödvin från Savojen, men blev konfunderad av att båda servitörerna stod länge och väl och provsmakade det. Varför gjorde de det, var det något fel på det? Det var okej, men inget man minns på sin dödsbädd. Efterrättsvinet, Heinrich Beerenauslese, däremot var gott, och passade bra till efterrätten.

Som kund har jag inget med saken att göra men jag stördes av att det var så många som kom in och blev avvisade trots att det fanns bord lediga (två personer satt vid fyrapersoners bord som lätt hade kunnat skiljas åt till ett nytt bord). Klarade inte köket av fler kunder? (var det därför vi borde ha beställt aperitif också, för att ge köket tid att göra vår mat?) Brist på flexibilitet? Det kändes som om pengarna rann ut genom dörren, och i dessa kristider var det hjärtskärande att se. Måste också medge att servicen kändes litet seg, som om servitörerna hade problem att hålla många bollar i luften.

Ändå skulle jag vilja ge ett positivt slutbetyg, eftersom det känns som om Juuri vill bjuda gästerna på god mat. Också på julmellandagarna.

En bra restaurang för vänner av god mat, inte för vanlig, inte för fin.

Vi var litet tveksamma inför besöket: Är restaurangen öppen i juli? Vill folk faktiskt sitta inne en medelvarm sommarkväll? Till vår stora glädje var restaurangen både öppen (bra, Sinne!) och tämligen fullsatt.

Till huvudrätt valde vi dagens fisk (gös från Pellinge) som serverades med mormorsgurka och linser från Le Puy. En god och balanserad portion. Till efterrätt valde den ena av oss finska ostar. De var goda och valda med eftertanke. Den andra av oss valde chokladtårta med chokladmousse och lakritsglass. Klart godkänt. Både det mörka och det ljusa brödet samt kumminknäckebrödet från Åby gård var gott. Trevlig och avspänd betjäning. Min enda kritik riktar sig mot menyerna: De bestod till största delen av rätter som redan fanns på à la carte-listan, vilket jag tyckte att var en aning fantasilöst och slött. Själva idén med menyer är ju att erbjuda något utöver à la carte-listan, färska råvaror för dagen eller ett visst tema.

Vi råkade få ett bord med god översikt över köket, och det var mycket intressant att följa kockarnas arbete. Samtidigt måste jag medge att det tog bort en del av matens magi och väckte en massa frågor. På bistro Sinne talar man mycket om vikten av lokala produkter men jag såg inplastade morötter och andra grönsaker i köket och undrade i mitt stilla sinne om man först köper dem från bonden för att sedan plasta in dem (för att de kanske är lättare att förbereda för gourmetmat?) eller om pratet om lokalproducerat bara är en reklamgrej eller gäller vissa varor? Jag satt också fundersamt och tittade på hur den ena av kockarna ena stunden lade ut carpaccio för att sedan i nästa stund plocka ihop till min chokladtårta. Hhmm….

Vad har hänt med Café Esplanad? Salladerna har blivit mindre och ser tråkiga ut. Köerna rör sig i snigelfart och arbetsfördelningen bakom disken är totalt snäv. Inte en chef i sikte som skulle strama upp det hela. Har också uppskattat att personalen talar/försöker tala svenska men nu frågade salladstjejen burdust enbart på finska (inte ens på engelska) trots att det var massor med turister i rörelse. Känns litet som om caféets dagar är räknade. Visst, bullarna är fortfarande stora, semlorna goda, prisnivån okej och caféinredning lämpligt avslappnad, men varför komma hit och bli arg när man kan gå någon annanstans och bli glad?

Sushi i skymundan. Hamnade här av en slump, behövde något snabbt att äta, såg reklamen i fönstren, och började leta mig fram till restaurangen. Inte ett ställe som man precis slinker in på så där bara. De höll på att stänga köket, men tillät mig på nåder att beställa om jag gjorde det snabbt. Ett tack för det. Valde en meny med sushi och maki. Tyckte att det var bra pris-kvalitet, och tillräckligt för att mätta en liten hunger. God smak, men samtidigt inget man minns på sin dödsbädd. Det enda jag irriterade mig på var att risen var ganska lös, mina sushibitar ramlade i sär när jag doppade dem i såsen. Som icke-japan hade jag behövt litet fastare bitar. En aning trångt utrymme, men hit kommer man främst för att äta något snabbt. Ok betjäning.

Det var inte i går man fick riktigt käk på en flygplats. Åt regnbågsforell med ärtpuré och dillpotatis till huvudrätt. Forellen hade kunnat få vila en stund till i pannan. Rieslingen som rekommenderades till fisken var dyr men god. Havtornschokladmousse med bär till efterrätt. Blåbären var frusna men det skulle de kanske vara. Servicen funkande; man kollade när flyget skulle gå. Även om priserna och kvaliteten på maten skulle kräva en pikiliten finjustering tyckte jag att det var mycket positivt med en så finskinspirerad och god mat här på flygplatsen.

Helmi är ingen pärla, utan snarare ett alldagligt musselskal. Jakobsmusslorna (förrätten) hade gärna fått stekas snäppet längre, var lite småsladdriga inuti. Huvudrätt: Gädda med spenatsås. Uppskattade gäddan, inte varje dag man får det. Efterrätt: blåbärsmousse. Okej. Överlag kändes det som om kockarna på denna restaurang svingade saltkaret litet väl häftigt. Mindre salt, tack, därför. Betjäningen var trevlig och artig, och vi fick kaffe/te på köpet (ett plus) eftersom efterrätten hade dröjt så länge (vilket egentligen inte hade stört oss). Inredningen glömmer man så fort man stigit ut genom dörren.

Il manque quelque chose à Mange Sud. När jag googlat på viner jag smakat och velat veta var man hittar dem i Finland har jag ibland hamnat på Mange Suds hemsidor och tänkt att jag någon gång måste besöka restaurangen. Efter besöket tycker jag fortfarande att de har en rolig vinlista som det skulle vara spännande att botanisera mer i. Och vi kan väl börja med vinerna: det vinpaket vi fick till maten var bra. Jag skulle nästan vilja hävda att det bästa med restaurangen är vinerna. Men jag har en vädjan: minska vinmängden till för- och huvudrätten. Ingen orkar hälla i sig 16 cl vitt vin till tre kammusslor.

Vi åt Medelhavsmenyn. Till förrätt åt vi kammusslor med kurbitspuré och bacon. Purén var godare än musslorna. Den konfiterade ankan var okej, men inget man minns på sin dödsbädd. Ostarna var en besvikelse – varför servera roquefort och pecorino som man kan köpa i varendaste en kvartersbutik när den franska och italienska ostvärlden är sprängfylld med kuliga ostar? Efterrätten cannoli siciliani tände jag inte på. Rätterna bars också in i en alltför snabb takt, det var litet löpande band över det hela.

Betjäningen var vänlig och avslappnad, och som vanligt uppskattar jag att menyn även fanns på svenska.

Om jag var ägare till Mange Sud skulle jag ge löneförhöjning åt sommeliern, sparka kocken och dessutom slänga ut några bord och stolar för att skapa mer utrymme i salen – då skulle jag som kund bli nöjd!

Nyåret inleddes med en sen nepalesisk lunch. Egentligen hade vi velat äta något finskt, men de finska restaurangerna verkar aldrig inse att folk också är hungriga på knäppa dagar som nyårsdagen.

Vi åt Palak Paneer (ett slags spenat- och oströra) och Lasune Jhinge Machha (jätteräkor och lök i curryvitlökssås) med mangolassi till. Mangolassin var god, portionerna stora, helt okej, det var absolut inget fel med dem, men samtidigt inga som får mig att tala lyriskt om dem. Brödet var färskgräddat och gott.

Betjäningen var mycket trevlig och saklig, inredningen kanske litet murrig och småtråkig.

Yes! En restaurang som är öppen mellan jul och nyår. Hög tid att man i Helsingfors inser att turister besöker stan också vid jul och att det finns finländare som vill se annat än svärmor och skinkan.
Femrättersmenyn som vi åt var väl avvägd, men portionerna kunde ha varit en aning större. Det fanns smakupplevelser som jag hade velat uppleva igen men det fanns ingen chans till det eftersom jag redan svalt den enda biten. Kvaliteten på de olika delarna varierade, alltifrån småtråkigt (sashimi från Finland, inte väl stekt (ankan) till spännande
och innovativt som marinerade rosenblad, apelsinvatten på morötter och efterrätten där ananas kombinerades med dill och senap.
Jag tyckte att det var trevligt att restaurangen hade biodynamiska viner (något som verkar vara hip just nu) men tyckte att vinerna var dyra, i synnerhet som det var fråga om helt vanliga viner. Tyckte att tre glas vin var mer än nog för en kväll, och undrar smått hur någon klarar av att skilja mellan 5 och 7 viner... Och att ta sig hem till fots efter det?
Vi skippade också osttallriken för att den bara innehöll utländska ostar, hade varit kul med finska ostar.
Betjäningen var trevlig och lämpligt ledig.
Om priserna och kvaliteten och portionerna finjusteras litet blir det riktigt, riktigt bra.

Peräkylän pihvipaari är ett bättre namn än det klatschiga Manhattan Steakhouse. Den ena matgästens mediumbiff var mer mot well done, den andre matgästens tournedos såg ut som om en elefant suttit på den. Och då jag undrade vad dagens fisk var fick jag höra att det var lax vilket var den andra fiskrätt man kunde beställa. Jag menar, grejen med dagens fisk är väl att ha en annan fisk än den som alltid står på menyn? Vitlökssmöret i ugnspotatisen smakade Flora. Och ja, jag låter gnällig, men jag tycker så här: Det spelar ingen roll vad för slags mat man lagar, men den ska lagas med kärlek och passion, också på biffrestauranger.